På världsmiljödagen till ära står en internationell lagstiftning mot ecocid, livsmiljöförstörelse, högst upp på min önskelista, skriver Nicklas Adamsson Landets Fria Tidning.

KRÖNIKA: I dag är det Världsmiljödagen. Jag tänker på de smältande isarna i Arktis, på kontinenter av plast som flyter omkring i världshaven, på mikroplasterna som knappt syns – men finns där ändå – på regnskogarna i Amazonas som skövlas och bränns ner och inte minst på våra egna skogar som kalavverkas, utdömda att bli plantage åt monokulturer av barrträd. I det senare fallet är det måhända ännu sorgligare att människor envisas med att också kalla det som sedan växer upp för skog.

Och det är här vi kommer in på några av människans svagheter; oförmågan att sätta stopp, viljan och driften att omvandla och anpassa det vilda så det ska fungera i det vi kallar natur, att skapa och styra och plocka bort och lägga till; det som inte snabbt nog går att omvandla till pengar har inget värde, eftersom det är så framgång räknas. Bättre då att ta bort, rensa ut och ersätta med sånt som kan bli vackra staplar i tillväxtdiagram och ekonomiska rapporter, och som sedan – uttalat eller outtalat – ska fylla ut det själsliga tomrum det skövlade vilda lämnar efter sig.

Men naturen, som för övrigt är temat för årets Världsmiljödag, är inte ett okomplicerat begrepp. När George Monbiot beskriver det engelska landskapet i sin bok Feral – Rewilding the land, sea and human life och diskuterar vad som är ursprunglig natur, det vill säga ”naturen naturen” beskriver han hur vi konstruerar en bild av en ursprunglighet genom att knyta an till och införliva det i ett av människan konstruerat kulturlandskap.

De böljande gröna hedarna med flockar av betande får som är så förknippat med den engelska landsbygden, och som förmedlar en känsla av genuin äkthet, är snarare ett ideal skapat av oss människor. Och att det är detta ideala tillstånd resurser läggs på att till varje pris bevara. ”Resultatet blir bakvänt. Naturvårdarna försöker skydda djur och växter som lever i ett odlingslandskap från förra århundradet, istället för släppa taget och låta naturen ha sin gång”, skriver Monbiot.

Och han går hårt åt den gängse uppfattningen om vad som är naturligt: ”För att bevara det öppna landskapet i högländerna måste man hålla får. Det spelar ingen roll vem du pratar med i de delarna av landet: lantbrukare, regeringstjänstemän eller naturvårdare, alla kommer att säga att svaret är får – vad var frågan nu igen? Om du ifrågasätter deras synsätt kommer de att hävda att fåren behövs för att hålla landskapet öppet. Men hur kan det komma sig att det behövs en idisslare från Mesopotamien för att hålla landskapet i Storbritannien öppet?” (Min översättning.)

Beroende på hur långt tillbaka i tiden vi går när vi ska försöka definiera en genuin naturmiljö har han naturligtvis rätt; får hör ursprungligen inte till naturen i Storbritannien lika lite som de hör till den svenska naturen. Det är vi människor som konstruerat ett landskap där fåren blivit synonyma med naturen av den enkla anledningen att vi haft stort utbyte av dem. Detta har gjort att får, i ett kulturellt perspektiv, inordnats i bilden av det gängse brittiska respektive svenska landskapet. Vi uppfattar dem helt enkelt som omistliga. Och allt handlar om tidsperspektiv – människans tidsperspektiv.

Det här visar på den komplexitet som naturbegreppet omfattar, liksom vad som är skyddsvärt och inte. Och det handlar i grunden om att få syn på sig själv i det som kallas utveckling; vi människor måste se oss själva och med mer objektiva ögon se den påverkan vi har på naturen. Om vi menar allvar när vi säger att vi vill skydda naturen måste vi också vara beredda att dra oss tillbaka, låta naturen utvecklas på egen hand, bli vildare, yvigare; i större utsträckning få rå sig själv. Det är tveksamt om det är förenligt med det ”genomekonomiserade” synsätt som präglar samhället idag.

För att göra naturen mer autonom behöver den ett juridiskt skydd som står upp för de värden vi tillskriver den, men som vi definitivt inte respekterar. Världsmiljödagen till ära står därför en internationell lagstiftning mot ecocid, livsmiljöförstörelse, högst upp på min önskelista.

Text: Nicklas Adamsson, publicerad i Landets fria tidning 5 juni 2020