Dagen efter presidentvalet, den 4 november, lämnar USA det globala klimatavtalet från Paris. Men trots passivitet och senfärdighet hos världens ledare finns en effektiv väg vidare för att motverka den eskalerande klimatkrisen: att kriminalisera storskaliga miljöbrott. Det skriver docenten Martin Hultman.

Publicerades på DN Kultur 2020.11.03
Foto: Christian Minelli

I mars, precis innan coronapandemin tog Sverige i sitt grepp, lyfte LO bladet från munnen i klimatfrågan och uttalade att de ville kriminalisera storskalig miljöförstöring. Ett sådant skifte i lagstiftning skulle göra Jair Bolsonaros målinriktade avverkning av Amazonas regnskog olaglig. Kravet på internationell lagstiftning mot så kallad ekocid – förstöring av livsmiljöer – som skyddar våra livsgivande transnationella ekosystem, så kallade sovande jättemonster, skulle kunna skifta logiken från klimatdestruktiva till klimatpositiva investeringar. Ekocid är redan förbjudet i krig men fortfarande tillåtet i fredstid. Hur är det möjligt?

Att LO och Palmecentret i dag driver på för att Sverige ska ställa sig bakom ecocid som internationellt brott har en historik från slutet av 1960-talet då de globala miljökriserna började avslöjas av forskare. Ett antal biologer noterade då att kemiska stridsmedel användes av USA mot Vietnam. Vid FN:s första miljökonferens i Stockholm 1972 fick de kontakt med olika regeringar varav den svenska var en. Denna historik är skildrad i boken The invention of ecocide””. Konferensen, som snart firar 50-årsjubileum, samlade alla världens ledare i bakvattnet av Earth Day 1970, vilket hade samlat miljontals människor i parker, på gator och torg. Konferensens initiativtagare Olof Palme tog upp begreppet ekocid i sitt tal till konferensdeltagarna. Palme, liksom stora delar av världen, var vid denna tidpunkt omskakad av och upprörd över USA:s krig mot Vietnam och deras användning av giftet Agent Orange för att avlöva hela skogar i jakten på fienden.

Biologisk krigsföring av denna art var en strategi som fick förödande konsekvenser för både människor och natur. I talet till de samlade världsledarna sade Palme: ”Den enorma förstörelsen som orsakats av urskillningslös bombning, storskalig användning av bulldozrar och bekämpningsmedel är en skandal som ibland beskrivs som ekocid, vilket kräver brådskande internationell uppmärksamhet”. Sveriges statsminister påpekade att livsmiljöförstörelsen inte känner några gränser och i linje med en sådan förståelse beskrev han en vision för det internationella miljöarbetet: ”Luften vi andas är inte någon enda nations egendom – vi delar den. De stora oceanerna är inte uppdelade av nationella gränser – de är våra gemensamma angelägenheter. […] Vår framtid är gemensam. Vi måste dela den tillsammans. Vi måste forma den tillsammans.”

Framtiden skapas alltid i nuet, men insikten om de långsiktiga konsekvenserna av vårt handlande ger också till ekocid är inte bara ett brott mot mänskligheten här och nu – utan vi skapar också kommande generationers gemensamma livsrum.

Erfarenheter från slaveriets avskaffande visar att just kriminaliseringen blev viktig för att skapa ny medvetenhet om det förkastliga i att förvägra människor sina rättigheter

Lagstiftning har den fördelen att individer kan hållas ansvariga, ställas inför rätta och frihetsberövas. Oavsett om en är företagsledare eller myndighetschef. Det skulle inte gå att köpa sig fri från ansvar genom att enbart betala böter eller bekosta sanering, som dagens regelverk tillåter. En ekocidlagstiftning skulle skifta spelplanen och samtidigt stödja alla de verksamheter som arbetar med hållbarhet som ledord – samhället skulle omprövas i linje med vad som efterfrågas även av finansiella jättar och multinationella bolag. Brott mot miljön ses fortfarande i nationell lagstiftning som mindre allvarliga än brott mot människor, kanske för att ekosystem och livsmiljöer inte är egna rättssubjekt med rättigheter som kan kränkas. Erfarenheter från slaveriets avskaffande visar att just kriminaliseringen blev viktig för att skapa ny medvetenhet om det förkastliga i att förvägra människor sina rättigheter.

Väldigt konkret skulle ekocidlagstiftning införas som en del i brotten mot mänskligheten. Här finns Romstadgan, vilken är en förlängning av Nürnbergrättegångarna, och vilka omfattar de mest allvarliga brotten i det mänskliga samfundet för vilka det utkrävs rättvisa för i Haag hos Internationella brottsmålsdomstolen. I Romstadgan ingår folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser som ingår i en avsiktlig plan eller politik, inklusive uppsåtligt destruktiva handlingar såsom dödande, tortyr eller förstörelse av egendom och aggressionsbrott.

Förstörelse av livsmiljöer, ekocid, är i dag brottsligt i krig. Det räknas i dag in som en av flera möjliga krigsförbrytelser, men skulle förslagsvis utgöra ett eget femte brott och därmed kriminaliseras även under fredstid illustrerat i advokat Polly Higgins ”Eradicating ecocide”. När Romstadgan skulle fastställas i början av 1990-talet fanns ekocid med – som brott även i fredstid. Det ströks dock under oklara omständigheter, där fyra länder som alla står under inflytande av sina oljebolag pekas ut som de största motståndarna: USA, Kanada, England och Frankrike.

Miljöhistorisk forskning har börjat frilägga hur början av 1990-talet var en tid av mycket aktiv lobbying från energi- och transportföretag samt länder beroende av dessa industrier. Dessa aktörer ville, trots den succé som miljölagstiftning varit de föregående decennierna, omyndigförklara alla former av bindande nationell och internationell lagstiftning som skulle innebära stora förändringar för dessa aktörer; skildrat bland annat i boken ”Merchants of doubt: How a handful of scientists obscured the truth on issues from tobacco smoke to global warming”. Trettio år senare, fortfarande med en tandlös klimatpolitik, börjar Frankrike och Macron tillsammans med bland andra påven, Paul McCartney och örepubliken Vanuatu, inse att något större, något kraftfullare behövs.

Arnold Schwarzenegger ser stämningar mot fossilindustrin som den viktigaste strategin för att skifta maktförhållanden inom energiområdet

Med lagstiftning finns kanske också vår bästa chans att överbrygga den generations- och ideologiklyfta som skapats i klimatfrågan. Brott och hårdare straff är ju en logik som går hem på högerkanten och flera miljölagar har genom historien drivits fram av konservativa politiker. Den tidigare guvernören och republikanske politikern Arnold Schwarzenegger ser stämningar mot fossilindustrin som den viktigaste strategin för att skifta maktförhållanden inom energiområdet. På andra sidan den politiska skalan har ekocidlagstiftning länge föreslagits som en rödgrön lösning – inte minst i de 12 motioner som lagts av riksdagsledamöter från S, V och Mp (i flera fall partiövergripande sådana) sedan 1971.

Även den globala rättviserörelsen har identifierat lagstiftning som nödvändig hävstång för att hantera klimatkrisen. Som ett svar på passiviteten och senfärdigheten hos världens globala ledare inför klimatkrisens konvulsioner lanserade den globala rättviserörelsen, med Greta Thunberg som en av ledarna, en namninsamling i somras för att kriminalisera storskaliga miljöbrott. Till dags dato har över 150.000 människor, varav 320 forskare samt flera kändisar som Margaret Atwood, Annie Lennox och Brian Eno, skrivit under kravet på att företagsledare, politiker, organisationsföreträdare med flera potentiellt skulle kunna ställas till svars för sina brott mot vår gemensamma planet. Trots att vi i Sverige faktiskt har en stolt tradition att arbeta för global miljölagstiftning har det hittills varit märkligt tyst om lagförslaget.

Med tanke på den existentiella utmaning mänskligheten befinner sig i kanske frågan även bör lyftas på nytt i Sverige? Ett sådant steg har redan tagits då Sverige skrivit under Leader’s pledge for nature, vilket har som ett centralt krav att verkar för att kriminalisera storskalig miljöförstörelse. Politiska ledare från världens alla hörn, som deltog vid FN:s toppmöte om biologisk mångfald, har lovat att göra allt i deras makt för att vända förlusten av biologisk mångfald till 2030. Det är ett viktigt steg – inte ska väl urfolk i Amazonas behöva starta krig mot sin egen regering för att kunna ha chans att skydda de ekosystem vi alla globalt är beroende av för vår överlevnad?

Inte ska väl urfolk i Amazonas behöva starta krig mot sin egen regering för att kunna ha chans att skydda de ekosystem vi alla globalt är beroende av för vår överlevnad?

Men blir inte ett utökat mandat för Internationella domstolen i Haag ett slag i luften då Trumpadministrationen explicit motarbetar den och länder som Kina, Ryssland, Indien, Qatar samt Israel inte är medlemmar? Eller räcker det inte, vilket är på gång, att under nuvarande Romstadga utöka mandatet för ICC att även ta sig an storskaliga miljöbrott? Svaret handlar om att lagstiftning inte bara skapas för att utdöma straff utan är också en praktik vari moral omvandlas till konkreta påföljder. Dessutom pågår i dag ett tusental domstolsmål runt världen, där stater, företag och organisationer står anklagade för storskalig miljöförstöring. Störst konsekvens har ett utslag i en holländsk domstol fått, det så kallade Urgendafallet, vilket tvingat regeringen att förändra hela sin klimatpolitik.

Låt mig använda en idrottsmetafor. Armand Duplantis har tränat och tränat hela sitt liv för att slå världsrekord. Hur stark och snabb han än blir så måste han till slut byta till en längre stav för att få bättre hävstångseffekt för att ta sig över ribban. Duplantis skulle aldrig nöja sig med staven som han misslyckats med tidigare. Inom företagsvärlden kallas det för disruptiv innovation – nya idéer som i sin praktik gör snabb förändring möjlig. Sedan 1990, då kunskapen om klimatkrisen har varit brett accepterad, har mänskligheten globalt fördubblat den ackumulerade totala mängden utsläpp av växthusgaser.

Det är ett bevis på att de lagar och regler som hittills använts för att sänka utsläppen inte har fungerat: vi har haft för kort stav och för liten hävstång. Svenska politiker, näringslivsledare och civilsamhälle har nu en chans att återigen visa framfötterna såsom skett tidigare i historien – tajmingen är kanske den bästa någonsin i dag när vi genom våra beslut definierar framtiden för flera generationer.

Martin Hultman
Martin Hultman är docent i i vetenskaps- teknik- och miljöstudier vid Chalmers och författare till ”Upphettning – Demokratin i klimatkrisens tid”
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.