Lisa Pelling på Dagens Arenas ledarredaktion skriver idag att det är nödvändigt att få en internationell strafflagstiftning mot storskalig miljöförstöring på plats.
KRÖNIKA Stockholmskonferensen 1972 får nu en uppföljare. 50 år senare ska förhoppningsvis en ny internationell miljökonferens hållas i Sverige. Viktiga beslut krävs av delegaterna, men framför allt behövs en kraftfull rörelse som kan bära besluten vidare, skriver Lisa Pelling.
Det var en junidag som denna som Olof Palme höll tal till FN:s första internationella miljökonferens, Stockholmskonferensen 1972. Konferensen som hölls under mottot ”Only One Earth” var den första i raden av de globala miljökonferenser som präglat det globala samarbetet kring hållbarhet, miljö och klimat sedan dess. Rio 1992, Johannesburg 2002, och Rio +20 år 2012.
Delegaterna, som kom från 114 länder, möttes av ett Sverige i skir försommargrönska och spirande optimism om framtiden. De kom till ett blomstrande välfärdsland, som hade ambitionen att också bli en föregångare på miljöområdet. Den svenska regeringen var fast besluten om att det skulle bli en framgångsrik konferens. Beslut hade redan fattats om att Sverige skulle bidra till en miljöfond så att det kunde meddelas på konferensen, och UD-tjänstemän hade jobbat hårt för att få till logistiken kring ett FN-organ för miljöfrågor som konferensen ska kunna instifta. Konferenssekretariatet hade jobbat fram ett utkast till slutdokument, men förhandlarna fick ändå jobba till sent på kvällarna mot slutet av konferensens två veckor, medan Stockholm bjöd på vackra vita nätter utanför fönstren i konferensrummen.
Det var nämligen inte helt lätt att få ihop ett slutdokument. Det var första gången som miljöfrågorna diskuterades på det här sättet, mellan länder i alla världsdelar, så det var outforskad mark. Resultatet blev en deklaration med 26 principer.
En av dem, nummer 21, blev grundläggande i den internationella miljörätten: principen om att varje land är skyldigt att förhindra att det som görs inom landets gränser inte skadar miljön i andra länder. Den har kallats “no harm principle”.
Den här principen har varit oumbärlig sedan dess. Men också otillräcklig.
För vad händer om enskilda länder inte förhindrar storskalig miljöförstöring? Om de inte stoppar skövling, utfiskning, förgiftning? Hur ska länder ställas till svars?
Och mer centralt: vem ska ställas till svars?
Det är en lärdom av kampen mot andra omfattande, gränslösa brott: att de kan och måste knytas till enskilda makthavare för att förhindra ansvarsfrihet.
Det finns en internationell lagstiftning som gör just detta: Romstadgan, som reglerar vilka brott som kan tas upp vid den internationella brottsmålsdomstolen i Haag. Här kan både presidenter och generaler ställas inför rätt för folkmord och andra brott mot mänskligheten.
I Olof Palmes tal vid konferensen finns en ofta citerad passage. Som representant för värdlandet Sverige säger han så här: ”Den oerhörda förstörelse som vållas av omfattande bombningar utan åtskillnad, av användningen i stor skala av bulldozers och växtgifter är en kränkning, ibland beskriven som ‘ecocide’, som oundgängligen kräver hela världens uppmärksamhet.”
Den kränkning som Palme beskriver, och som han och Sverige menar kräver hela världens uppmärksamhet, är den miljömässiga motsvarigheten till folkmord: ekocid. En förstörelse som är så omfattande och har så omfattande konsekvenser att den blir en angelägenhet för hela världen, för världssamfundet.
Storskalig miljöförstöring måste kriminaliseras, och de som fattar beslut om ett sådant brott måste kunna fällas som brottslingar.
Idag finns en internationell rörelse som driver att ekocid ska skrivas in i Romstadgan. En viktig poäng är att det inte ska kunna gå att köpa sig fri från ansvar för den här typen av brott. Därför måste det vara ett brott som kan ge ett individuellt straff.
Storskalig miljöförstöring måste kriminaliseras, och de som fattar beslut om ett sådant brott måste kunna fällas som brottslingar. Frihetsberövas, dömas, fängslas.
Detta, menar Pella Thiel som är ordförande för End Ecocide Sweden, skulle skifta logiken i de rum där de här besluten fattas. På regeringarnas sammanträden, och i de globala företagens styrelserum.
Att införa en internationell strafflagstiftning mot övergrepp på miljön och ekosystemen framstår som en elegant lösning.
Och det är väldigt uppmuntrande att både LO och Palmecentret har uppmärksammat den här frågan. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström skriver i en gemensam debattartikel att de är ”övertygade om nödvändigheten att öka de juridiska möjligheterna att utkräva ansvar”.
Det är lätt att se kopplingen till de globala fackliga frågorna. Schyssta företag är ofta schyssta arbetsgivare, de smutsiga företagen utnyttjar ofta sina arbetstagare lika hänsynslöst som de utnyttjar ekosystemen. Och kravet på en tydlig lagstiftning bottnar också i insikten om att det som krävs för att ställa krav på företag, när det gäller löner och villkor såväl som klimatpåverkan, är att kraven måste vara långsiktiga och lika för alla. Det ska vara lätt att göra rätt, och de företag som agerar schysst ska gynnas av det. Det måste bli ett slut på kapplöpningen mot botten, där det är möjligt för företag att vinna marknadsandelar och öka sin profit på bekostnad av människor och miljö.
Möjlighet till individuellt ansvarsutkrävande är avgörande för att förhindra ansvarsfrihet. Dessutom kan lagstiftning bidra till att det uppstår nya, mellanmänskliga normer. Juristen Mikael Wernstedt jämför med den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Det var först när de började driva fall i domstol som de fick till stånd en förändring av normer, som sedan drev fram ny, skarpare lagstiftning, menar han.
Men den amerikanska medborgarrättsrörelsen påminner också om något annat: att det krävdes en hel rörelse för att driva frågor om medborgarrätten till domstolarna. Rosa Parks, som vägrade lämna sin plats på bussen till en vit man i Montgomery i Alabama 1955, var inte ensam. Hon lyckades driva sitt fall ända upp i amerikanska Högsta Domstolen för att hon var del av en rörelse.
Detta är utgångspunkten för rörelsejuridiken, som engagerar allt fler, även i Sverige. Tanken är att samhällsförändrande juridik måste bäras av jurister som arbetar i och tillsammans med en rörelse.
Stockholms-konferensen var Olof Palmes inspirerande tal, men minst lika mycket det miljöforum som arrangerades av bland andra Svenska FN-förbundet och landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer.
Miljöforumet som hölls parallellt med Stockholmskonferensen väckte stort intresse. I slutet på maj fick Stockholms kommun snabbt engagera allt från socialnämnd till barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd för att hantera tillströmningen av miljöaktivister till Stockholm. På Skarpnäcksfältet restes en tältstad. Kommunens förberedelser finns noggrant dokumenterade i ett PM med fyra tätt maskinskrivna sidor från den 30 maj 1972. 175 militärtält med 12 tältsängar i varje ska resar på Skarpnäcksfältet, två filtar ska delas ut till varje besökare. ”På tältplatsen har ordnats tvätt- och diskplatser”, ”personal har ställts till förfogande för renhållning, tömning av latrinvagnar, etc.” Ett redan då legendariskt amerikanskt kollektiv, the Hog Farm, som bland annat hjälpt till att organisera Woodstockfestivalen några år tidigare, dök upp i Stockholm för att hjälpa till. De ”uppfattas som seriöst arbetande” och välkomnades av stadens tjänstemän.
Under hela konferensen väcker miljöforum engagemang och uppmärksamhet.
Utan detta tryck, utan denna rörelse, hade konferensens slutdokument inte blivit mycket mer än ord på ett papper. Det var i mångt och mycket generationen från Skarpnäcksfältet som bar miljöengagemanget vidare.
Det är lysande om Stockholmskonferensen nu kan följas upp med en ny konferens, Stockholm +50. Förberedelserna har redan startats, det finns ett litet sekretariat på Regeringskansliet, så småningom får konferensen säkert en egen ambassadör.
Men konferensens genomslagskraft bestäms inte av slutdokumentets formuleringar, utan av kraften i den rörelse som kan bära besluten vidare.
Det gäller inte minst en banbrytande ekocid-lagstiftning. Det är nödvändigt att få en sådan internationell strafflagstiftning på plats. Men det kommer också att krävas en rörelse som kan bära de första målen om ekocid till domstol.
Lisa Pelling är utredningschef vid Arena Idé och ingår i Dagens Arenas ledarredaktion.
Publicerad 8 juni 2020 på Dagens Arena
